Olika platser i livet

I går på jobbet började det pratas om att gå ut och festa å sån. Jag hade väl inte så mycket att tillföra just i den diskusionen utan satt mest och lyssnade.
Plötsligt frågar dom mig om jag aldrig går ut... Njae det är ju onekligen läääänge sen. Frågan blev ju då naturligtvis varför, men jag hade inget riktigt bra svar.
När jag åkte hem satt jag och funderade lite på det, varför har jag/vi inte varit ute på lääänge? Det enda jag kom fram till är att jag har nog inte varit sugen. Men visst det skulle kanske vara kul att gå ut nångång men jag har inget jättesug efter det som man hade förr. Nu för tiden är jag ganska nöjd med att krypa upp i soffan och vakna dan efter utan baksmälla. Hmm får nog fundera lite till på det där, jag börjar nog helt enkelt bli gammal;) Annars är det väl så enkelt att under tiden barnen är små är suget mindre? Eller ja, jag vet inte men jag vill minnas att det var likadant när Selma var liten, fast efter separationen kunde jag ju gå ut när hon var hos sin far. Äh skitsamma vill jag gå ut så går jag ut annars kryper jag upp i soffan ihop med min älskade man och njuter av vårt liv.

I dag insåg jag att Selma och jag är VÄLDIGT lika iaf när det gäller morgonhumör;) Jäklar vad sur hon kan bli! I morse när hon precis var på väg ut genom dörren till skolan sa jag helt vänligt till henne att ta med sig termobyxorna så hon kan vara ute och leka på dagen. UUUUJJJ DET borde jag aldrig ha sagt. Satan vad ilsk hon blev. Då sa jag men skit i dom då, men det passade inte heller... Sen skulle hon inte gå till skolan. Oj vilket vrål och skrik och ett jävla oväsen, det slutade med att Andreas fick ta bilen och köra upp dom till skolan för att dom inte skulle komma för sent... Hu det vill till att vakta tungan på morgonen i det här huset;)