Hur det än är

så måste ju livet fortsätta. Även att man varje gång går ut i hallen är på väg att fråga Betty om hon ska gå ut, eller som idag när jag frågade Andreas om vi skulle ge Betty dom överblivna potatisarna så rullar dagarna ändå vidare. "Hon var ju bara en hund" tänker säkert många men för mig var hon mycket mer än så. Hon var en kär vän, en familjemedlem som jag aldrig kommer glömma.

Vi hade ju planer i fredags, som var bestämda långt innan det hemska uppdagades. Så även om det kändes jobbigt bestämde vi oss för att genom föra planen. Dels för barnens skull, men jag tror även jag mår bra av att få lite annat att tänka på. Vad vi gjorde? Jo, vi var efter en häst, ja eller häst, en shettis... En liten Olga. Jättetrevlig liten ponny som vi kan köra och barnen kan rida på. Vi har redan varit ute på premiärturen och Olga verkade vara lugn även om hon inte är van vid samhällsmiljö. Det kommer bli toppen att ha häst igen. Jag har verkligen längtat efter det i många år:)