Ambulansfärd

Med tanke på Edvins framfart överallt hela tiden borde man väl kanske inte vara förvånad, men nu har han åkt ambulans för första gången i sitt liv...
Men jag tar det från början
I lördags när Andreas och jag skulle sätta fast avloppsbrunnen i badrummet hade vi hjälp av en mycket liten snickare... Edvin. Han hjälpte till på sitt vanliga sätt vilket resulterade i att han stod på huvudet rakt ner i hålet där brunnen skulle sitta... Det var inte mycket mer än benen som stack upp... Han grät en stund sen var det över och han gav sig ut på nya äventyr med en snygg bula och två blåa märken i pannan. Han lyckades väl klara sig ganska bra från större blesyrer fortsättningsvis den dagen, men vi tyckte ändå att det var bäst att låna ut honom på söndagen så golvet blir klart nångång.
Selma var redan hos mormor så det passade henne bra att ta Edvin oxå. Väl inne hos mormor badade barnen och sedan skulle dom käka lunch... köttgryta... Mums sa Edvin och vräkte in mat, och satte i halsen, rejält. Som tur var fann sig mormor snabbt och vände honom och dunkade i ryggen, men han fick ändå inte luft när hon satte honom upp.
12.06 ringer hon oss och vi kastar oss i bilen och kör som tokar in, fy faan vad en mil kan kännas långt! Ambulansen är på väg men vi hinner före. Som tur är får han luft när han har huvudet ner så vi håller honom uppochner tills ambulansen kommer. Han är naturligtvis jätteledsen och skriker i högan sky, fast just då var det skönt att han skrek... Det måste ju iaf betyda att han får luft.
Ambulans personalen försöker vända honom upprätt när dom kommer men ser snabbt att det inte går så vi lastas in i ambulansen och Edvin får ligga på mage i min famn med syrgas och pulsmätare och syresättningsmätare. Han syresätter sig bra och somnar ganska snart efter vi åkt. Halvvägs möts vi upp av en narkosläkare ifall det skulle inträffa något på vägen. När vi kommer till Västervik är det fullt av folk som möter upp, narkos, halsdoktor, barnläkare mfl. Dom konstaterar snabbt att läget verkar ganska lugnt så vi körs upp till IVA. Där möter så småningom Andreas och Selma upp. Sen ska dom ta röntgen bilder på Edvin men då får han nog och sätter sig i sängen. Nu märks det inget av köttbiten, skönt! Dom kollar även ner med nån apparat i halsen på honom och ser att det är irriterat på ett ställe där biten troligen satt, men den är inte kvar. Ett par timmar senare är vår lille grabb tillbaka till sitt vanliga jag igen:) Ni anar inte hur underbart det var när han började hitta på hyss igen! Han skulle köra omkring med sängborden och trycka på en massa knappar... Härligt.
Vid sextiden fick vi komma till barnavdelningen för observation.

Tänk vad snabbt det kan gå! Vilken tur att mormor vände honom och att Selma tog bort hundarna och hämtade telefonen. Hon gjorde allt som mormor bad henne snabbt och effektivt och började inte gråta förrän Edvin var lastad i ambulansen! Vilken liten hjältinna!
Tack mormor, tack Selma, tack ambulanspersonalen och tack alla toppen människor på Västerviks sjukhus!