Alla är vi olika

När vi var och handlade i dag mötte vi en gammal klasskompis till mig. Vi pratade lite och hon frågade vad jag gjorde nu. Jag sa som det är att jag är arbetslös... Åh va skönt att va hemma va? säger hon då... ÖÖÖhhhh näe jag hatar att gå hemma och dra. Iof är jag inte sysslolös men jag känner ändå en enorm stress och press över att inte ha nått jobb. Hon jobbade några dagar i veckan och då kan jag tänka mig att det är helt okej att vara hemma resterande, om det är det man vill... Det jag menar är att alla uppfattar saker så olika, hon tyckte hon mådde toppen av att vara hemma med sin dotter och jobba lite när det passade henne medan jag inte kan njuta av att vara hemma för jag känner mig totalt kass och helt värdelös för att jag inte har något jobb. Sen är det ju så att som arbetslös måste man meddela af med jämna mellanrum vad man gjort och jag söker verkligen mycket jobb men ingen verkar vilja ha mig så vad faan ska jag göra? Jag har tappat mycket av motivationen att göra saker jag tycker det mest känns meningslöst ingen vill ju ha mig ändå!
Visst vore jag smart skulle jag ju passa på att njuta av att tillbringa så mycket tid med barnen och jag skulle ju hinna massor här hemma, men på nått konstigt sätt hinner jag mindre nu än när jag jobbade... Inte för att jag sitter på arslet hela dagarna men tråkiga saker skjuts gärna på framtiden - jag är ju ändå hemma i morgon och nästa dag och nästa och nästa...