Besvikelsen

Jag är nog inne i en gnällperiod för här kommer ett gnäll-inlägg igen.

Jag kan ärligt inte förstå hur man kan välja att inte träffa/ställa upp på/bry sig om sitt barn eller dom kanske bryr sig på något konstigt sätt men visar det lite annorlunda... Eller?

En förälder som hellre väljer att gå på fest än att ha sitt barn hos sig (ett barn som föräldern träffar varannan helg) dessutom 2 helger i rad!!! Bryr sig en sådan förälder om hur barnet känner sig när den blir bortvald igen? Förstår föräldern hur barnet reagerar?
Eller en förälder som ALDRIG följer med på träningar/matcher, kommer på viktiga möten eller tar reda på hur barnet mår, kan man säga att denna förälder bryr sig/ tar sitt ansvar? Även om man kontaktar förälderna och ber denne ta kontakt med sitt barn så gör dom inte det för att dom inte har råd...

Hur tänker dessa föräldrar? Förstår dom vad dom gör mot barnet?

Jag har sjukt ofta dåligt samvete för att jag inte alltid orkar ägna så mycket tid som jag önskar på barnen. Å då bor barnen här och vi ägnar väldigt mycket tid tillsammans...

Jag skulle gråta blod om jag endast kunde träffa mina barn varannan helg, jag skulle känna mig halv. Jag har upplevt detta när min dotter en period bodde växelvis hos sin far och mig. Dom veckorna hon bodde hos honom mådde jag skit!
Finge jag dessutom reda på att mitt barn inte mådde bra skulle jag göra allt i min makt för att för det första komma i kontakt med barnet, sen hjälpa det med allt som jag kunde.

Men alla är vi olika jag tycker bara det känns sjukt sorgligt. Hur kan man välja att gå på fest framför att träffa sitt barn? Hur kan man inte ringa när ens barn mår dåligt? Hur kan man känna sitt barn så dåligt att man inte har en aning om vad den gillar eller har för intresse? Hur kan man bara vägra ställa upp vid träningar/matcher?
Det kostar inget att ge barnet av sin tid och sin kärlek! Och man får så oändligt mycket tillbaka.

Barnen och jag har inte alltid samma åsikter om saker och ting och det kan gå vilt till här på kvarngatan men vi vet vart vi har varandra. Barnen vet att både A och jag finns där när dom behöver oss. Vi följer dom på träningar/matcher/tävlingar vi går på möten/utredningar vi gör läxor med dom och ser till att dom har hela och rena kläder och mat på bordet.
Jag påstår inte att vi är perfekta på något sätt för det är vi absolut inte!

Jag är bara så ledsen/frustrerad/arg/besviken på att det finns vuxna som enbart tänker på sig själva, vad som passar dom och vad som skänker dom nöje.
Nu drar jag täcket över hu´vet igen och vägrar komma fram innan mitt humör har blivit bättre...